Hur mäter vi det vi gör?

I vårt ledningssystem finns som i alla företag många olika mål som vi arbetar för att uppnå under ett verksamhetsår. Att mäta resultatet av vår behandling är inte helt enkelt, vissa parametrar är ju enkla ”Har vi gjort det, det och det?” Men ”Har målet med placeringen uppnåtts?” Ja oftast har det uppnåtts vid planerade avslut, men uppnådda mål är ju på intet sätt en garanti att det ska fungera även på klientens hemmaplan.

Vi försöker att följa upp våra klienter när ungefär två år har gått sedan de skrevs ut från Russinbacken och resultatet då är överväldigande bra.

Att arbeta med vår målgrupp unga killar är inte så enkelt. Ofta kan det se ut såhär (grovt generaliserat). Man kommer till oss frivilligt enligt SoL, eller med tvång enligt LVU. Ibland är man motiverad, men ofta inte så väldigt, utan vill helst vara kvar hemma och tycker att det är Socialtjänstens fel att man blivit placerad. Första tiden är antingen väldigt ”knölig” på behandling eller så är det bara så skönt att komma bort ifrån stöket i hemkommunen. Sedan kommer oftast en väldigt behaglig tid i behandling, när man landat och känner sig trygg i rutiner och de fyrkantiga dagarna med struktur kring mat, sömn, träning och behandling.

Efter en tid börjar man ”kunna det här”, känner sig rastlös och vill vidare, vill hem eller mot nya utmaningar och det är nu personalen får arbeta som mest med motivationshöjande insatser och killarna får träna på tålamod och att ”stå kvar”. Sommartid blir denna känsla oftast väldigt påtaglig och det blir tufft för dem när vänner tar studenten och sociala medier översköljs av somriga roliga händelser.

De klienter som klarar av den här perioden brukar oftast klara av att slutföra sin behandling enligt plan.

Sen då? Vissa flyttar hemåt till insatser i hemkommunen, andra kanske inte kan flytta hem utan behöver komma till någon annan stad med stöd i någon form och de flesta flyttar vidare till vår förlängda behandling i Gävle för att prova det de lärt sig under primärbehandlingen och ha sysselsättning i form av skola, praktik eller annat i kombination med eftervård och arbete i de 12 stegen.

Att flytta vidare till förlängd behandling eller hemåt är en stor milstolpe och det visar sig ofta snabbt om det blir snedsteg eller inte. Ibland kanske man måste backa tillbaka till primärbehandling en stund för att komma på rätt köl igen, andra gånger kan det handla om att stärka upp eller planera om där man nu befinner sig.

Men dom som går hela vägen då, vad har vi för resultat?
De flesta klienter som slutför sin behandling med gott resultat kommer, med stor sannolikhet, ändock (statistiskt sett) att på något sätt återfalla i droger eller kriminalitet för en kortare eller längre stund. ”Kanske det funkar den här gången?” Men! Det är nu det underbara är som vi får till oss gång på gång. När de åter börjar få konsekvenser på hemmaplan så vet de hur och vad de ska göra för att komma rätt igen. De har kunskapen och verktygen de behöver för att bryta gamla beteenden, vet var de kan vända sig och vad de behöver göra. Denna typiska utveckling har vi fått återberättad så pass många gånger att den nog kan anses ”statistiskt säkerställd”.

Summa summarum. Vi vet att vi sår starka frön i våra klienter, men att deras unga ålder gör att det är svårt för de allra flesta att inte hamna lite snett igen under resans gång. Vi vet att två år efter avslutad behandling lever de allra flesta ett bra liv, fritt från droger och kriminalitet. Senast vi gjorde en uppföljning (2015) var resultatet 8 av 10, vilket var fantastiskt!

Under behandlingens gång mäter vi på olika sätt klienternas mående och de får anonymt ge Russinbacken betyg enligt 14 olika påståenden om alltifrån behandlingen, trygghet till hur maten smakar. I den som gjorts nu i juni fick vi totalt 7,75 i betyg (av max 10). Ett betyg som såhär i sommartid känns fantastiskt!